Extra: Intervju med Niklas Andersson

Intervju med Niklas Andersson

Niklas Andersson är en etablerad musikalartist som spelat tre stora roller på West End i London; Les Miserables, Miss Saigom och Phantom of the Opera. Han har släppt skivan “Feelings” och även medverkat i uppsättningar i Sverige som Cats, My Fair Lady, Miss Saigon, Kristina från Duvemåla och West Side Story. Nu medverkar han i föreställningen Sweeney Todd på statsteatern som walking cover för Peter Jöbacks roll som just Sweeney. Mer information kan ni hitta på hans hemsida: http://niklasandersson.se
Vi träffade Niklas utanför Stadsteatern och fick äran att följa med lite backstage, vi satte oss i salongen där Sweeney Todd spelas. Efter en mycket givande intervju fick själva sen smyga upp scenen och få smaka på känslan att stå på Statsteaterns Scen. På lördagen var vi även och såg Niklas göra sin första föreställning. Vi gick därifrån med hakorna vid fötterna, så inspirerade och glada!
Vi fick lära oss mycket som vi verkligen kommer ta med oss i livet och hoppas känner likadant. Här är intervjun!

Vad kan vara viktiga riktlinjer när man jobbar som musikalartist?
En utbildning är viktig, att man vet vad man vill, att man är påläst, att ha ett bra samarbete med regissör, koreograf och ensemble. När jag började min karriär som musikalartist så var jag väldigt fokuserad på mig själv, och det funkar inte så. Det gäller att man jobbar i team. Och jag trodde att jag gjorde det mer än vad jag gjorde, det som ständigt var i mitt huvud var “om JAG är sjuk, om JAG gör något dåligt - då faller hela föreställningen”. Men så är det ju inte. Man gör allt tillsammans, och det är det jag försöker luta mig tillbaka till i den här produktionen. Okej att jag ska spela en stor roll, Sweeney Todd, men det hänger inte bara på mig. Jag tror inte på det här med att ta sig fram med vassa armbågar, det gäller att tro på sig själv och våga ta för sig med ödmjukhet och med glimten i ögat.

Vilka problem kan uppstå när man jobbar så tätt tillsammans med en grupp?

Vad som helst kan ju egentligen hända. Det är viktigt att komma i tid, att inte döma, att man kan ta kritik. Jag kan ta hur mycket kritik som helst, bara den är konstruktiv. Att vara lyhörd och inte tänka på sig själv, se andra och deras behov, är också viktigt. Om man ser till att man får sina medmänniskor och kollegor att må bra, då kommer man må bra själv. Om du är sur och arg, då får du bara negativt tillbaka. Det gäller att samarbeta. Vilka grejer man har varit med om… När jag gjorde Miss Saigon i London spelade jag Chris, en roll som jag delade med en annan skådespelare, och tjejen som spelade den kvinnliga huvudrollen hade ett förhållande med den andra killen då, som sen tog slut. Hon var väldigt skör och blev kär i mig, och jag blev kär i henne fast på ett annat sätt. Jag hade pojkvän, och det var jag väldigt ärlig med henne om. Hon var en underbar människa, men då hon var katolik fick hon råd av hennes präst att be mycket så att hon kanske kunde omvända mig! Det var så sjukt! Vi jobbade ihop i flera år, och det hände en massa konstiga saker. Det var bara vänskap mellan oss men det tog ett bra tag innan hon förstod det. Vi fick till och med hålla en föreställning eftersom att vi bråkade, hon kastade ut mig ur logen och en massa sånt! Men det löste sig och idag håller vi fortfarande kontakten. Så allt kan ju hända. Det är faktiskt lätt att bli kär på jobbet, man jobbar med så mycket känslor hela tiden.

Är det främst vänskap eller rivalitet i ensembler som du har jobbat i?
Jag tycker absolut mest vänskap. Man får nästan skilja Sverige och England, för där är det verkligen mycket rivalitet. Dom ser en en svensk som kommer och tar deras huvudroll. Men i Sverige är det mycket bättre. Jag har inte råkat ut för något sånt här hemma, det är ju så onödigt. Som musikalartist gör du bara ditt jobb, du blir ju castad av andra, så man kan ju inte ta ut det på artisten. Men om det finns folk som inte gör sitt jobb så måste jag säga ifrån, säga vad jag tycker på ett bra sätt. Vissa människor jag har mött har gjort sina roller så många gånger att de är så otroligt trötta på det och blir lite nonchalanta.

Vad upplever du som stressigast i en musikalprocess?
Det är nog innan rollen börjar sätta sig. Senast jag gjorde en roll var det i Cats, på Cirkus, och då kände jag att det var okej att göra fel första dagen. Det var inte lika mycket prestationsångest som jag har upplevt innan. Så länge du är där från början, jobbar fokuserat och ser till att lära dig allt i tid så är det bra nog. Det är ju inte premiär första dagen. Jag har släppt lite av det där “det måste vara perfekt”-tänket. Men sen någon vecka innan premiären så har jag haft en återkommande dröm om att det är premiär och vi har inte repat slutet. Jag sitter där i scenkläder och smink och springer i slowmotion, hör inte musiken och kämpar in på scen! Så visst finns det en stress.

Har du någonsin jobbat med någon som har varit väldigt svår att jobba med och isåfall hur hanterade du det?
Ja, det har jag flera gånger. Det hände faktiskt på ett av mina första jobb jag hade här i Stockholm då jag inte kunde hantera det, jag blev bara ledsen. Då var den en väldigt viktig person i föreställningen som hade bra självförtroende men dålig självkänsla och tog ut det på oss i ensemblen. Det var inte bara jag som var drabbad, han fick den kvinnliga huvudrollen att börja gråta flera gånger! Han glömde nämna ny regi till en skådespelare som delade den rollen med en annan, så när han skulle spela med den andra så smällde han till henne på käften för att han inte hade berättat att hon skulle ducka. Hon började gråta, och då skällde han ut henne. Och där vågade jag inte säga till, jag var så ny. Men nu försöker jag faktiskt säga ifrån om det är så. Ibland känner jag också att jag inte borde lägga mig i så mycket men om det är någon annan som råkar illa ut så kan jag inte vara tyst.
Men sånt här händer ofta, det är en bransch med stora egon och personer med dålig självkänsla, och nervositeten gör att man tar ut det på andra. Så det är viktigt att man vågar säga vad man tycker, men väljer rätt tillfällen och förklarar Varför man känner som man känner och inte bara Att man gör det.  

Har du upplevt att personliga problem har påverkat musikalarbeten, båda andras och egna?
Jo men det är klart att det gör. Någon råkar illa ut eller det händer något i familjen, men då är det viktigt att man pratar om vad som händer i sitt liv för sina kollegor. Det man gör är ju väldigt känsligt, det kan räcka med att man får en blick och man tar illa upp. Så det är viktigt att man är uppriktig med vad som har hänt, ventilerar och ökar sin förståelse för andra. Att jobba med det här är som ett förhållande, man måste prata med varandra och man blir så tajt med gruppen. Ibland känns det som att jag är gift med det, mitt jobb är min partner.
Det är viktigt att man alltid är professionell, och försöker skilja på privatliv och jobb. Du måste ju leverera, och om man mår fruktansvärt dåligt så får man gå undan.

Vi har dubbelroller, hur tycker du att samarbetet mellan dig och Peter Jöback är? Är det mycket press och förväntningar?

Jag och Peter känner varandra sen innan, så det har känts jättebra. Jag låter han göra sitt jobb, jag vill inte störa honom. Jag har suttit vid sidan av mest och tagit anteckningar och gör min grej. Jag vet att jag kan fråga honom vad som helst, men jag har känt att jag ska vara lite försiktig. Jag vet själv att det kan var lite jobbigt om någon är på för mycket och stör hela tiden. Jag vet inte om det hade varit annorlunda om var yngre, det kanske handlar om mognad. Och sen känner jag att jag inte kan konkurrera med Peter, för han är Peter Jöback med hela svenska folket, och det är hans roll. Att jag bara får göra det här är helt fantastiskt, och det blev två fasta föreställningar! Det är så kul att få visa vad man har pluggat in och framförallt för min egen del. Jag kände faktiskt vid 2009 att jag kanske var klar med musikal, jag kanske har gjort mitt. Och jag kände att det var helt okej, jag var så stolt över det jag hade gjort. Jag hade andra intressen utanför musikalvärlden. Så jag tror att det har gjort mig mer avslappnad, jag känner inte samma press att få roller, jag har fått lite mer distans till det. När du väl får jobbet gör du det bästa du kan, men du är inte mer än människa. Mina känslor inför lördag då jag har min första föreställning är att jag har kört ett genomdrag, ingen publik, men jag kommer gå in i det säkert. Hellre att jag ger allt, kastar mig ut och kanske gör något fel, som förhoppningsvis inte ens syns, än att vara stel, tråkig och säker. Jag har aldrig tänkt så förut, men jag känner mig väldig säker i det synsättet. Jag önskar att jag hade kommit på det här tidigare i min karriär. Att våga göra fel, fel är egentligen bara annorlunda. Man blir aldrig perfekt, och absolut inte om man är stel. Och förr var jag expert på att lyssna på vad alla andra sa och det var ju bara negativa saker jag kom ihåg. Plötsligt så blev jag stel som en pinne eftersom att jag hade lyssnat på det min fasters-mosters-kompis-kusin hade sagt till mig.

Det du sa om att skaffa andra intressen, tycker du att det är viktigt så att man inte arbetar “sönder” sin passion?Absolut! Ska du ställa dig på scen och jobba professionellt kommer recensenterna tycka och kritisera, och det kan ju ta död på den där glädjen. Det värsta man kan göra när man börjar öva på en ny föreställning är att redan då börja tänka på vad folk kommer tycka och vad som kommer stå i tidningarna. Det är så lätt att fokusera på det negativa, men bara man jobbar på det, tar sig förbi det och slutar analysera för mycket! Fråga En person om deras åsikt, och inte flera. Och ring alltid mamma! De är alltid positiva, i bästa fall.

Har du några tips till oss som drömmer om att stå på den här scenen en dag?Man ska ha mycket tur! Att komma till rätt ställe vid rätt tidpunkt. Du ska låta som dom vill att du ska låta, och du ska se ut så som dom vill att du ska se ut. Det är mycket som ska stämma in. Utbildning är jätteviktigt, inte absolut nödvändigt vissa har ju lyckats utan, men det ger en mer kött på benen. Men också att du tänker positivt, är ödmjuk, vågar ta för dig och tror på dig själv. Och öva, öva, öva! Gör din hemläxa. Nu ska ni ju leva livet, köra på, men ändå ta lite pauser ibland. Man kan ju bli trött på det roligaste man vet. Så har roligt, njut, våga ha fel, och skäms inte!

Tack igen Niklas!
/Olivia & Gabriella